Vilde & Inga och Crush String Collective på Bubblan

Musiken behöver sina mellanrum. Ögonblick när lyssnandet skärps och tystnaden får vidare innebörder. Det sker flera gånger under denna spännande kväll på den intima spelplatsen Bubblan i Majorna, inte långt från Chapmans torg. Rummet vidgas och musiken samspelar med omgivningens oavsiktliga ljudhändelser.

Temat för kvällen är spel med stråkinstrument. Den norska duon Vilde & Inga – Vilde Sandne Alnæs violin och Inga Margrete Aas kontrabas – och den Köpenhamnsbaserade stråksextetten Crush String Collective, utforskar det lågmälda stråkspelets möjligheter och hemligheter. Den sistnämnda gruppen har en intressant sättning: tre celli (Oda Dyrnes, Nicole Hogstrand, Ida Nørby), två violiner (Maria Jagd och Julija Morgan Kiibus) och en viola (Tove Bagge).

Men ibland låter det som någon sorts odefinierbar folkmusik, eller abstraherade klanger från medeltiden och den tidiga renässansen.

Ensemblerna gör varsin längre improvisation, där spelet stundtals är extremt tyst. Det påminner om komponerad musik, i närheten av sådant som exempelvis Helmut Lachenmann eller den svenska tonsättaren Lisa Streich ägnar sig åt; skrapklanger, rytmiska skeenden som glider isär och möts, plötsliga hålrum i det spelade. Men ibland låter det som någon sorts odefinierbar folkmusik, eller abstraherade klanger från medeltiden och den tidiga renässansen.

Det finns en imponerande känslighet och virtuos precision i båda ensemblerna. Men det är också musiker som vågar ge sig ut på djupt vatten och lämna plats för det oväntade. Fraser och påståenden framträder, ligger där på marken eller svävar i luften en stund för att sedan försvinna. Det som står i fokus är det som sker mellan tonerna, mellan musikerna, mellan det spelade och dem som lyssnar. Skönheten ligger i det råa, det skarpa, det öppna.

Någonstans i mitten av Crush String Collectives framträdande, tränger rytmer från någon annanstans i huset, kanske från en replokal, in i spelet. Det har en sublim effekt och liknar det som då och då äger rum i houseproducenten Moodymanns inspelningar. Bredvid det spelade sker något annat, i ett intilliggande rum, och händelserna interagerar på ett obestämbart vis. Det är fantastiskt vackert.