Reading Music
Magnus Haglund
Mar 18, 2022
GP
Det är konsert och skivinspelning samtidigt, med projektet Reading Music. Det hela äger rum i den lilla inspelningsstudion högst upp i ett av husen på Konstepidemin. Gruppen som framträder består av tre musiker med bakgrund inom fri improvisation: pianisten Lisa Ullén, slagverkaren Henrik Olsson och träblåsaren Johan Arrias.
Stämningen är tät när de ytterst lågmälda klangerna materialiseras och långsamt vecklar ut sig. Skrapljud, toner som hänger i luften, signaler som fångas upp och vandrar mellan instrumenten. Ett noggrant avlyssnande av det som står skrivet, inte minst i de långa tystnaderna mellan de ljud som förmedlas. Musiken som läsakt.
Reading Music är inte en grupp i första hand, utan en plattform skapad med det uttryckliga syftet att utforska mötet mellan improvisation och noterad musik. Här presenteras tre tonsättare som har skrivit varsitt verk direkt för ensemblen: Nomi Epstein och Michael Pisaro-Liu från USA och svenska Hanna Hartman, sedan början av 2000-talet bosatt i Berlin.
Det som förenar både tonsättare och musiker är intresset för det barskrapade, icke-spektakulära och knappt noterbara. Små toner, varken mer eller mindre. I Nomi Epsteins ”Portals” består partituret av olika textanvisningar, bland annat från passager i ”Avståndets blå”, de kapitel i Rebecca Solnits bok ”Gå vilse, en fälthandbok” som beskriver olika dimensioner av färgen blå. Musikerna läser tyst för sig själva texten och skapar ljud där vissa av orden markerats. Trots att inga ord går att höra, framträder ändå den märkliga kombinationen av poetisk närvaro och existentiellt vilsegående i Solnits essä. Musiken blir påfallande melodisk, i en serie försök att precisera en mänsklig rörlighet.
Hanna Hartmans ”Foreign Fridges” har en råare och mer ögonblicksintensiv karaktär. Musik i form av ett grafiskt partitur där ljudkällorna delvis består av vardagsföremål som sätts i rotation. De fem satserna består av långsamma och glesa förlopp följda av snabbare och skarpare, och sammantagna bildar de en sorts klassicistisk konkretism.
De 40 fragmenten i Michael Pisaro-Lius ”Der erste Stern is das Letzte Haus” består av nästan ingenting. Några få toner här och där, avgränsade situationer där lyssnaren får fylla i det mesta själv. Ett av partiturbladen är helt blankt. Denna tysta minut mitt i stycket öppnar dörren mot det okända.