Qarin Wikström & Nina de Heney

Med mycket enkla medel ger scenen på Atalante ändå ett starkt visuellt intryck. De stora strålkastarna som står uppställda bakom Qarin Wikström och Nina de Heney skapar ett snyggt motljus som tillåter en stämningsfullt svag belysning där scenen, musikerna och deras instrument ändå framträder tydligt. Nina de Heney har utöver sin kontrabas också cymbal och någon typ av gong. Qarin Wikström står bakom ett bord fullt av effektpedaler och annan elektronik. Det känns nästan som uppdukat för en ritual.

I början hörs stråk med flageoletter på kontrabasen, som väsande andetag. Stråken studsar mot strängarna. En upprepande miljö med små förändringar men liknande återkommande gester. Wikström använder sig av sin andning, vilken gradvis växer och blir mer och mer artikulerad. I samband med det förändras kontrabasens mjuka spel: friktion och duns. Basen blir ett slagverksinstrument. Under en period försvinner tonerna, kvar blir en tät dimma. Musiken skapar en känsla av naturliga processer, vind som blåser i träd, djur som rör sig långsamt. Främmande landskap och dimmiga skogar. Sniglar och stora skalbaggar. Muller från något okänt. Knakande träd. Knack med stråken, gnissel. Texturen växer och blir med hjälp av Qarin Wikströms nu mer tonande röst till en kör av förtvivlade varelser. Cymbalen stråkas om och om igen: ljudet är metalliskt med både industriell och meditativ anknytning. Som en maskin som gör andningsövningar. Under en period är det som att vi alla befinner oss under vatten. Ljuden blir dämpade, kämpar för att komma fram. En kvävande känsla.

Det blir en kort paus.

Sedan fortsätter improvisationen på liknande sätt. En värld av brus, naturlandskap och repetitiva gester. Muller, fladder som klingar ur brusiga efterklangstexturer, som maskiner, ånglok, långt borta. Vattenvärlden återkommer. Vatten och glas, en blöt känsla.

I den improviserade musiken, där hela skeendet inte är uppdelat i separata verk, känns pauserna mellan segment som tystnaden mellan andetag eller en stunds stillhet mellan vindbyar. Hela konserten har en form som påminner om andning, både i mikro- och makro-perspektivet. Ett diskret frö som börjar växa, blomma ut och bli till en stor och stadig växt där ett helt ekosystem får liv, för att sedan tyna bort eller bara passera.

Den sista strukturen som byggs upp är atmosfärisk och stilla, med en sorts bordun från sången som bara varieras lite i klang då och då, som att den ibland öppnar munnen lite grann för att släppa fram fler övertoner och bilda en vokal. Kontrabasen närmar sig efter en stund och utökar bordunen klangligt med svagt stråkspel. Multiphonicartade flageoletter som påminner om marintrumpet brister fram då och då. Texturen får finnas kvar länge och blir efter ett tag en omslutande upplevelse där de förhållandevis dissonanta intervallen som ändå uppstår ibland inte sticker ut mer än att det skapar rörelse i materialet. Slutligen skalas texturen av, slipas ner till ett mjukt muller i mellanregistret innan det tystnar för sista gången.

Både Qarin Wikström och Nina de Heney är enormt skickliga musiker som känner sina respektive instrument mycket väl. Elektroniken, cymbalerna och båda musikernas väldiga rikedom av uttrycksfulla spelsätt skapar bryggor som binder ihop duon till en enda kropp. Improvisationen var otroligt väl genomförd, på samma gång skör och levande som kraftfull och orubblig, både organisk och kroppslig, fysisk och andlig.

Konsertens musik påminde om naturmiljöer i olika storlekar, allt från berg och hav till insekter och småsten. Samtidigt förde den också tankarna till människokroppen och de ljud vi har inuti oss. Duon släppte förra året en skiva med improviserad musik i ungefär samma stuk som konserten. Skivans titel är QOMOLANGMA, det tibetanska namnet för Himalayas högsta bergstoppar. Namnet brukar översättas som olika varianter av Moder Jord och det är inte svårt att förstå varför Qarin Wikström och Nina de Heney valde just den titeln. För mig knyter deras musik verkligen an till alla aspekter av detta namn. De mäktiga, orubbliga bergen, en gudomlig urkraft och samtidigt det kroppsliga, moderlivet och det fysiska livet.