Musik som fortplantas med rummet som medaktör (Ensemble – Röda sten)

Ensemble

Röda Sten

Endagsfestival med Vev, Nina de Heney och John Chantler.

Röda Sten, 28 maj

Katedralen på Röda Sten, det gigantiska fabriksrummet med stora fönster mot Älvsborgsbron och ut mot Västerhavet, har en besvärlig akustik. Starka ljud har en tendens att slå mot väggarna och bli grumliga. Men under endagsfestivalen Ensemble, med tre konstellationer som utforskar vad det betyder att skapa och lyssna tillsammans, blir rummet en positiv medaktör. De enskilda, avgränsade ljuden får själva akustiken att leva och bli en resonansyta. De tre akterna är extremt olika, men förenas i en personlig minimalism, på en gång skör och kraftfull.

Duon Ven, det vill säga Ida Lundén och Johanna Mårtensson, uppträder tillsammans med dansaren och koreografen Anna Koch. De använder sig av sex stora metallbehållare i cylinderform som de sätter i rotation med mekaniska vevar. Först försiktigt och oändligt långsamt, efterhand med accentuera rörelser, men hela tiden med en musikalisk och koreografisk koncentration. Komplexiteten och skönheten som uppstår har med den akustiska tydligheten att göra. Varje liten detalj framträder. Det finns ett kontemplativt lyssnande som får ljudhändelserna att vidgas, i samklang med rummet.

I kontrabasisten Nina de Heneys stycke "2" har hon bjudit in nio andra göteborgsmusiker som alla spelar kontrabas. De står i en halvcirkel i ena änden av rummet. Det hela inleds med ett enskilt motiv, en sorts darrande staccatospel med stråken mot strängarna, som börjar hos en av musikerna och sedan fortplantas och vandrar genom gruppen, i en långsam rörelse från höger till vänster. Det som först låter enkelt blir alltmer mångtydigt och rytmiskt rikt. Samma sak om och om igen, utan att någonting nytt egentligen tillförs. Ändå är det de minimala förskjutningarna och individuella skillnaderna som utmärker spelet. Också här finns en koreografisk skönhet med de tio instrumenten bredvid varandra och stråkrörelserna som skapar en egenartad slagverksmusik, en sorts försjunken och extatisk version av Terry Rileys upprepningstekniker.

I John Chantlers installation "No such array", med batteridrivna högtalare hängande från taket, kan lyssnarna vandra omkring i rummet. Chantler själv går då och då runt och förändrar placeringarna. De spröda, men utdragna klangerna bildar ett ständigt föränderligt spektrum och publiken kan skapa sina egna versioner av det som låter. Ingenstans i rummet låter det likadant, varje liten rörelse ändrar helhetsupplevelsen.