Fränt och otåligt när Nadarensemblen gästar
Magnus Haglund
May 17, 2018
GP
Den belgiska Nadarensemblen använder sig av idén om dubbelgångaren för att berätta om vår tids bild- och ljudfantasier. Från kontroll till störningar, från synlighet till osynlighet.
Idén om dubbelgångaren var ett viktigt inslag under den litterära romantiken, utvecklad av bland andra ETA Hoffmann och Mary Shelley. Föreställningen om att liv och skenliv kan följas åt och bilda parallella förlopp hörde ihop med intresset för människans skuggsidor. Kontrollen som slår över i icke-kontroll, ljuset som blir mörker. Som teknisk fantasi leder det hela in i den tidiga filmkonsten och de skräckgotiska tendenserna har sedan fortsatt att påverka, inte minst via science fiction och fantasy.
Inom det samtida konstmusikfältet har dessa fantasier och förtrollningar dock sällan gjort sig gällande. Men i föreställningen Doppelgänger XL låter den belgiska Nadarensemblen natt- och skuggvärldarna påverka det musikaliska uttrycket. Samma personer uppträder i flera versioner och spelar med och mot sig själva. Det finns precision och kontroll, men i lika hög grad stökighet och störningar.
Teatral aspekt
Sedan gruppen bildades 2006 har den ägnat sig åt att kombinera en konceptuellt inriktad konstmusik med olika visuella strategier, ofta i form av videoteknik och avancerade ljussättningar. Man har bland annat samarbetat med den danske
tonsättaren Simon Steen-Andersen, och här förekommer två av hans studier för stråkinstrument, en duo för violin och cello, och ett solostycke där cellistens rörelsemönster synkroniseras med en identisk videoinspelning. Men suggestionen
ligger inte i likheterna utan i skarvarna som uppstår.
Det är överlagringarna och sidospåren som gör den här konserten intressant. Om nu konsert är rätt ord. Här slår konstmusiken och konceptkonsten följe, och det finns en teatral aspekt som handlar om att upplösa gränslinjerna för seendet och lyssnandet. Laddningarna i de övriga stycken som framförs – Serge Verstockt A la recherche de temps, Stefan Prins Generation Kill och Michael Beils Exit to Enter – handlar i lika hög grad om det man inte hör och det man inte ser.
Det är så dubbelgångarmotivet gör sig gällande. I Generation Kill styr två aktörer med spelkonsoler två musiker som står bakom varsin skärm och det förinspelade skeendet lägger sig som ett raster över det fysiska agerandet. Man hör något annat
än idén om spelad musik, till exempel i passagen när allt bara tystnar och man ser de bilderna av människor som rör sig som skuggor i ett landskap där drönare är på väg att fälla bomber.
Inleds med trickfilm
Det är utmärkt att föreningen Levande Musik, i samarbete med Göteborgs kammarmusikförening, ser till att den belgiska ensemblen gästar Sverige. Det här är en annan sorts konstmusik än den som brukar ljuda på våra breddgrader. Fränare
och mer otålig, ivrig att berätta om samtidens förvirring. Framträdandet inleds med Georges Méliès trickfilm L’Homme Orchestre från 1900. Upptagenheten av teknikens möjligheter, med en person som blir sju personer, öppnar dörrarna till en högst närvarande berättelse. Eller med filosofen Gilles Deleuze ord: Hjärnan är en population.