ENSEMBLE festival

I november 2020 skulle Levande musik ha presenterat sin endagsfestival ENSEMBLE, men fick skjuta upp programmet på obestämd tid på grund av de dåvarande publikrestriktionerna. Nu när de äntligen har möjligheten att presentera festivalen kommer den vid precis rätt tidpunkt. De stora fönstren i konsertrummet vittnar om en vacker vårdag, och publikens vårklädda humör präglar stämningen i rummet. Vi infinner oss i Katedralen, det största rummet i Röda Sten Konsthall, som tidigare var ett värmeverk. Det är ett säreget rum – stora behållare i betong hänger från taket där kol och flis förvarades på den tid då rummet fortfarande användes för sitt originella syfte. Nu pryder de rummet och fungerar som ögongodis.

Akustiken är stor i detta rum, vilket uppenbarligen präglar kvällens program. Turligt nog är programmet väl anpassat för detta rum, inte bara akustiskt utan också estetiskt. Den tidiga besökaren kan vistas i Katedralen innan kvällens program satt igång för att höra en installationsversion av John Chantlers verk No Such Array, som senare under kvällen ska presenteras med ett performativt inslag.

Första akten är Ida Lundéns och Johanna Mårtenssons VEV, i samarbete med koreografen Anna Koch. I rummet står sex stycken vevmaskiner gjorda av metall, formade som cylindrar, som då går att veva på i olika hastighet för att generera ljud. Några av dem kan man se in i – de är ihåliga, har stråkstall och strängar inbyggda i sig. Några av dem kan man inte se in i, men som lyssnare hör man att de är fyllda av objekt som rör på sig när vevmaskinerna vevar. Hur alla ljud faktiskt skapas är dock inte så viktigt, och den processen är inte heller uppenbart transparent för lyssnaren. Viktigare blir då hur de samspelar musikaliskt. Trion rör sig runt bland vevmaskinerna och snurrar på de i olika hastighet för att generera olika sorts ljud. Repetitiva rytmiska figurer uppenbarar sig i vissa av maskinerna, vilket blandar sig med de ihåliga vevmaskinernas drone-textur. Även om verket har en form innehar det en improvisatorisk anda. På så sätt får trion ett kroppsligt fokus, men det är det ljudliga förhållandet mellan vevmaskinerna som hamnar i första rummet. Dock blir det ljudliga resultatet slutligen något stagnant rent dramaturgiskt. En farlig aspekt av att göra musik med nya instrument är att verket blir som en monter för att visa på nya ljudliga innovationer. Vad jag söker är potentialen som finns i alla instrument: hur kan de skapa musik som talar om något bortom sig själva?

Andra akten är ljudinstallationen 2 av Nina de Heney, en av Göteborgs mest etablerade improvisationsmusiker och kontrabasister. 2 är en ljudinstallation för tio kontrabasar. I rummet står de tio kontrabasisterna uppradade längs ena hörnet i Katedralen. Det första jag slås av är den fina variationen hos kontrabasarna, deras olika träslag och färg, samt den mäktiga känslan som kontrabasen ger ifrån sig. Instrumentet blir också en vacker kontrast mot betongväggen bakom dem. Jonas Nilsson, en av kontrabasisterna i ensemblen, beskriver verket som en massiv rikoschett – speltekniken där man studsar bågen mot strängarna. Han har helt rätt. Ljudresultatet av att alla tio kontrabasister studsar sina stråkar i oregelbundna men häftiga rytmer skapar ett massivt lågfrekvent muller, förstärkt av den massiva efterklangen i rummet. Detta beblandas med oregelbundet förekommande accentuerade slag mot strängarna som skapar högre frekvenser vilka ekar ut i rummet. Musikerna verkar inte förhålla sig till något speciellt ackord, utan spelar på öppna strängar. Effekten blir denna lågfrekventa harmonik med en slags underliggande kvintharmonik, präglat av detta studsandet på strängarna. Verket är minst sagt meditativt. Kontrabasarna utsöndrar, utöver deras mäktiga känsla, också en trygghet. Deras prägel på rummet blir väldigt annorlunda från vevmaskinernas metalliska närvaro. Musikernas omfamning av kontrabasarna skapar en kroppslig synergi mellan instrument och människa som jag sällan finner med andra instrument. Det hela blir väldigt vackert.

Tredje och sista akten blir återigen John Chantlers No Such Array, denna gång med ett performativt inslag av Chantler själv. Små autonoma högtalare som drivs på batteri hänger från de höga taket i tunna ståltrådar. De är runda och i trä. Några andra små högtalarlådor, också i trä, är utspridda i rummet. Publiken står utspridd i rummet. Solen har nästan gått ner och golvlampor lyser upp taket i stämningsfull färg. Chantler går runt och sätter på högtalarna en efter en. Han snurrar dem, svingar runt dem, flyttar på högtalarlådorna, med mera. En surrande elektronisk klang infinner sig i rummet, men akustiken gör den behaglig. Publiken får interagera med ljuden genom att gå runt i rummet och närma sig eller distansera sig från högtalarna. Eftersom Katedralens rumsklang är så pass stor sprider sig ljudet överallt, men så fort man närmar sig en högtalare blir den som ett soloinstrument, och karaktäristiken i ljuden blir plötsligt tydlig. Chantler presenterar verket som »en intim lyssningsupplevelse i sökandet efter nya möjligheter och former för att presentera flerkanaligt ljudverk« och jag kan inte göra annat än att hålla med. Även här dock funderar jag på vad som går förlorat i att presentera i det här formatet, och vad som vidare går att utnyttja. Jag blir nyfiken på potentialen i formatet och vad som skulle gå att utforska rent dramaturgiskt.

Kvällen avslutas med DJ och dryck nere i kaféet. Jag lämnar Katedralen med sorg. Detta vackra rum med sin säregna prägel har gjort stort intryck på mig. Kvällens program kan absolut stå på egna ben, men jag kan inte undgå känslan att rummets prägel gjorde verken till något högst levande.