Att spela in giganten Helmut Lachenmanns samlade pianoverk på skiva – vilket åtagande! Att spela dem alla under en och samma konsertkväll? Pianisten Jonas Olsson antar den ena utmaningen efter den andra. Här får vi följa en produktion som sträcker sig över sju årtionden och speglar kulturens utveckling från modernitet via postmodernitet till ... vad vi nu kan kalla vår egen underliga tidsanda. De tidiga Schubertvariationerna visar på Lachenmanns intresse för intertextualitet, och i klassikern Guero ser vi ett pianostycke som spelas helt och hållet utan att trycka ner tangenterna. Konsertens ändpunkt nås med Marche fatale, där den 80-åriga Lachenmann tar sig an banalitet och det löjliga. Det är lätt att förlora sig i fascination över tonsättarens ständiga förmåga att hitta nya sätt att skapa ljud, men Jonas Olsson vill påminna oss om att Lachenmanns musik inte är tänkt att handla om nya klanger, utan om ett nytt lyssnande.