Endagsfestivalen ENSEMBLE

Scener: Skogen och SCEN46 Göteborg , 4 maj 2024

Festivalens första konsert ägde rum på Skogen. Verket som framfördes var Intervall, av och med slagverksensemblen Pinquins (Jennifer Torrence, Sigrun Rogstad Gomnæs, Ane Marthe Sørlien Holen) och konstnären Kersti Alm Eriksen. Intervall framfördes för första gången på Borealis festival, som också beställt verket. Det är komponerat av gruppen själv i samarbete med Alm Eriksen.

Det första som slår mig när jag kommer in i scenrummet är intrycket av den stora kubiska träramen som byggts mitt i rummet. Balkarna sträcker sig nästan hela vägen upp till taket och på vardera sida om den finns en knappt en och en halv meter bred korridorartad passage. Dessa passager är fyllda med slagverk, instrument och objekt och bland alla dessa föremål, precis utanför träramen, står de fyra utövarna. De har redan börjat spela, om än svagt och försiktigt. Från publikplatserna ter sig utrymmet inom träramen som en scen (då det är den som är upplyst, centrerad och städad) men periferin blir precis lika viktig.

Utövarna drar i rep som skapar rörelse i olika delar av kuben. Dessa rep leder upp i ramens tak och är på olika sätt anslutna till olika objekt och slagverk, vissa av dem gör ljud, andra är tysta. En cymbal som hänger lutad mot en träskiva fångar min uppmärksamhet. När musikern på andra sidan rummet sätter ner foten på ett rep rör den sig lite uppåt och skrapar mot skivan. Brusiga skrapande läten hörs från den kubiska ramens alla hörn. Ljudet av det som sker är diskret förstärkt med flera mikrofoner. Bitvis är det svårt att avgöra exakt var det kan finnas mikrofoner och hur de används, vilket ger ljuden en övernaturlig närvaro. I andra stunder blir någon av mikrofonerna otroligt påtaglig – lika fysisk som alla andra objekt – när den till exempel stöts emot eller skrapar mot något.

Plötsligt släpps en stor mängd föremål som varit upphissade i kubens tak ner och blir hängande mitt i luften. Allt är stilla och tyst ett ögonblick. Sedan fortsätter det igen. En textur byggs upp, rytmiskt och klangligt, för att sedan stanna upp när något nytt introduceras med en plötslig gest. En kort tystnad tar plats innan nästa textur börjar byggas upp. Texturerna känns som språk, samtal som eskalerar, stannar upp, förändras. Hela tiden hanteras spänningen mellan ljud och tystnad varsamt, rörelser är alltid betydande, även när de inte är direkt ljudalstrande. Potentiella ljud väger nästan lika tungt som faktiskt ljudande ljud. En kakform hängande i ett rep som kastas ut över golvet men som dras tillbaka i sista stund innan det hinner landa med ett brak blir som en sorts bedräglig kadens där en förväntan måste omvärderas när något tidigare självklart plötsligt rycks undan. Tystnad, eller tysta rörelser, blir som dominantackord till de buller och klanger som vi väntar oss när två föremål eller ytor kolliderar.

Ett orange draperi dras för ungefär i mitten av träramen, som en slags ridå. En rökmaskin aktiveras. Dess läte är ett svagt brus framför ett litet elektriskt brummande. En plåt som legat på golvet hissas upp med ett fantastiskt klingande ljud och våra blickar riktas uppåt. Det hänger flera plåtar, klockor och små cymbaler i taket. Ensemblen rör sig runt i rummet med klubbor monterade på långa spön och spelar på objekten ovanför våra huvuden. Mer rök släpps ut från maskinen. Ett teleskopspö kastas ut med ett litet vitt tygstycke i ändan. Ljudet är ett tillfredsställande swish.

På trägolvet innanför ramen börjar det snurras skålar. Olika sorters skålar, kalkar och koppar, alla i metall, sätts i rörelse så att den snurrar i hög hastighet ståendes på sidan. Nu dras ridån undan igen. Fler och fler metallföremål kommer in på scenen. Snurras, stannar, klirrar, slår mot varandra. Till slut är det fullt med objekt över hela golvet.

Då rycker utövarna i rep som öppnar tre stora lådor i träramens tak. Ut forsar en ofattbar mängd solroskärnor. De regnar ner på scenen i säkert upp mot en minut, det bara fortsätter och fortsätter. Högar av frön ansamlas på golvet och täcker och omgärdar alla skålar, formar och annat som ligger där. Det är otroligt vackert egentligen, men också väldigt surrealistiskt. Inget annat händer under den tiden då kärnorna får regna ner, alla är helt stilla. Ljudet är just det som av regn, ett riktigt skyfall som öser ner mitt i rummet. Det är något så oerhört enkelt men samtidigt monumentalt.

När de sista strilarna av frön fallit från taket börjar ensemblen försiktigt röra sig igen. En börjar leta sig in i rummet, börjar bygga torn av metallföremålen. Andra har långa stavar med borstar och krattor och börjar försiktigt kratta och sopa bland fröna. En mikrofon monterad på ett långt plaströr sträcks fram och förstärker de olika ljuden på nära håll. Efter en stund börjar någon nynna en sång medan de fortsätter pyssla i röran. Det är en märklig men fin stillhet som infinner sig. Som något rituellt men också högst vardagligt. Tornen som byggs av föremålen blir större och fler. Det pågår länge och känns djupt meningsfullt. Men stämningen trappas upp lite igen. En karbinhake i ett rep kastas över rummet, hämtas sedan med en krok och fästs någonstans i ramen. Saker börjar förflyttas igen. Repen börjar röra sig inåt och uppåt. Ett av tornen börjar tippa över och när det välter med ett brak slungas alla föremål upp i luften, ljuset börjar blixtra. Dunkande bastrummor, tjutande visslor och alla möjliga högljudda skrammel och smällar hörs medan repen drar och i sliter i allt de sitter fast i. En kraftfull dundrande kaotisk men rytmisk textur tar all plats i rummet.

Men till slut börjar även detta tillstånd tappa momentum, ljuden avtar och det sista som rör sig är ett hängande tygstycke, fastsatt i ett litet knippe bjällror som dansar ryckigt i ljuset från en ensam strålkastare. Dansen ackompanjeras av en shaker. När tygstycket slutar röra sig börjar en plastskiva gungas vilket skapar ett basigt, pulserande vibrato. Ytterligare två plastskivor sätts igång på samma sätt och en ramsa reciteras, uppdelad som hoketus mellan utövarnas röster. Ungefär »i mellan, mellanrummet, där allt kan ske, allt kan ske i«. Intensiteten i plastgungandet ökar och får tonhöjden att stiga. Sedan går det ner igen och ramsan reciteras en gång till, denna gång som viskningar. Därefter blir det tyst och verket är slut.

För att ta del av resten av festivalen får vi ta spårvagnen till Scen46. I våningen under spelar hårdrocksband, vilket ger ett rytmiskt basmuller som bakgrund. Som tur var har arrangörerna kommunicerat och konserten på nedervåningen tar en kort paus för att ge plats åt festivalens andra framträdande, en mikrokonsert med Mariam Wallentin.

Wallentin börjar genom att sträcka upp armarna rakt upp och sätta an en ton. Denna ton blir som en orgelpunkt, en plats att återkomma till gång på gång. Men för varje ny ansats skiftas hur tonen får klinga ut och fortsätta. I takt med varje andetag förändras ljuden i små steg. På så sätt börjar det växa och blomma ut från tonen till glissandi, melodier och andra läten. En ansträngdhet introduceras gradvis och förändrar klangen och regelbundenheten i ansatserna. Melodierna går från tonalitet till kromatik, vibrato och ornamenteringar förstärks och omvandlas från utsmyckning till centrala element. Wallentin rör sig sömlöst mellan olika röstlägen och resonanser men använder också skarvarna där emellan som ett klangligt verktyg. Hon rör sig genom en mängd olika karaktärer och stämningar innan vi slutligen får återvända till något som liknar början, men som nu bär på mycket mer.

Mariam Wallentins röstimprovisation flödar på ett oerhört fokuserat och vackert sätt mellan mjuka melodier och kraftfulla rytmiska ljud. Hon visar en otrolig bredd och kontroll över sin röst på ett sätt som, samtidigt som det visar på en enorm skicklighet, inte känns showigt. Istället skapar hon en konstnärlig upplevelse som blir kroppsligt drabbande, bitvis hjärtskärande och bitvis tröstande.

Därefter välkomnas vi in i blackboxen för att ta del av Trio Rambergets improviserade ambientmusik. Gustav Davidsson (trombon), Johanna Ekholm (kontrabas) och Pelle Westlin (basklarinett) spelar, enligt programmet, förstärkta av »Ljudhavets acousmonium, en högtalarorkester för immersiv konst«.

Ett visst basmuller och vaga trumkomp hörs från våningen under och ur det svaga dunkandet flyter kontrabasen fram försiktigt med en bordunton. Snart får den sällskap av trombonen som spelar enkelt och melodiskt. Basklarinetten rör sig mjukt mellan att ge stadga åt bordunen och att själv utvecklas melodiskt. Den smälter in så väl i texturen att den ibland inte märks förrän den försvinner. Elektroniken används ganska subtilt, mest för att ge förstärkning och reverb åt instrumenten. Vissa andra effekter används då och då, men för det mesta känns det nästan som att elektroniken inte ens är där, utan att det skulle kunna vara rummets verkliga akustik.

Trio Rambergets framförande var 45 minuter av stillsam, mystisk och oerhört stämningsfull musik. Känslig improvisation utförd med varsamhet och lugn på ett sätt som snabbt smittade av sig i mig som lyssnare. Tillsammans byggde trion ett rum för stillhet, eftertanke och vila – en rent av magisk miljö som förde tankarna till vidsträckta landskap, djupa hav och dimmiga skogar. Balansen mellan tonala och tydliga melodier och mer diffusa partier med mer spänning var väl avvägd och rörelserna mellan dessa genomfördes noga utan att tappa taget om stämningen i stunden.

Det är David Sabel som avslutar kvällen med en mikrokonsert i baren. Han spelar elbas och live-elektronik och inleder genom att spela basen med stråke och loopa ljudet för att skapa mörka ljudmattor. Texturen känns som en molnig himmel där ljusglimtar då och då skymtar i något ögonblick. Efter en stund tonar ett annat ljud in, ett lite smutsigare, mer mullrigt och brusigt, och framförallt mycket starkare ljud. Övergången är ganska oväntad, men jag fascineras av hur det första ljudet inte verkar försvinna genom att det blir svagare, utan istället bara försvinner i det andra ljudet, det blir helt enkelt överröstat. Den nya texturen är kraftig, drone-baserad där det konstanta mullret i bas- och mellanregistret ibland kontrasteras av höga toner med mycket reverb, ljusa gnissel och granulär-aktiga tonhöjdsförändrade ljud. Texturen varieras i omgångar genom olika filtreringar och rytmisk modulation samt genom tillägg till eller förändring av den låga borduntonen. Den rör sig fram och tillbaka på olika sätt mellan att vara mest urskiljbara toner, till nästan bara brus. Hela tiden blir den starkare.

Slutligen saktar det hela in, texturen går ner lite grann i volym och stannar som ett ljust ackord, ett luftigt brus och ett diffust basmuller. Så försvinner bruset abrupt. Sedan ackordet och basen.

I programmet beskrivs David Sabels musik som »högljudda drömmiga eller ohyggliga ljudlandskap«. Tyvärr måste jag säga att min upplevelse var väldigt dominerad av just den »högljudda« aspekten och jag hade svårt att fokusera på musikens övriga egenskaper. Även om jag kan uppskatta de spännande akustiska, psykoakustiska och kroppsliga effekter som kan uppstå i musik med väldigt stark ljudstyrka så tyckte jag tyvärr att den enorma amplituden användes på ett lite otillfredställande, okänsligt sätt. Såväl bara några minuter in i det högljudda (när det bara fortsatte bli starkare och starkare) som efter det abrupta slutet kände jag mig väldigt frågande vad gällde syftet med det hela, varför det bestämt skulle vara så starkt. Större delen av det som rörde sig i musiken var ju i mellan- och diskant-registren, men det var svårt att ens höra de frekvenserna när jag kände mig tvungen att hålla för öronen för att inte riskera att skada hörseln.

Samtidigt förstår jag svårigheterna med att göra den sortens musik i ett sådant rum. Allt ljud kom från en enda basförstärkare, publiken satt och stod på olika sätt, rummet var högt i tak, men inte jättestort till golvytan. David Sabels musik kanske hade fungerat bättre i ett riktigt bra ljudsystem i en stor konsertlokal istället för i en bar och hall.

Endagsfestivalen Ensemble var i min mening ett väldigt lyckat arrangemang. För det allra mesta höll musiken en mycket hög konstnärlig nivå och det var kul att det var många besökare. Men om jag hade kunnat ändra någon enda liten sak så hade jag nog gärna fått uppleva de två mikrokonserterna direkt efter varandra och sedan låtit Trio Ramberget avsluta för att göra festivalens helhetsform lite mer balanserad.

En annan sak jag reflekterade över var att jag inte upplevde någon tydlig tematisk koppling mellan de olika akterna. Jag tycker egentligen inte att det är ett krav, men i kombination med uppdelningen på två lokaler blev tyvärr känslan av festivalen som en helhet inte riktigt fullständig. Istället kändes det lite som att festivalen var det som spelades på Scen46 och att konserten på Skogen var ett separat evenemang. Jag misstänker dock att uppdelningen var huvudsakligen av praktiska skäl snarare än ett konstnärligt val.

Festivalens höjdpunkt för mig var definitivt Pinquins Intervall, som för mig blev ett tecken på musikens potential som scenkonst. Det koreografiska, scenografiska och nästan teatrala fick mig att relatera till verket som en sorts levande »visual music«, där varje visuell och fysisk aspekt är lika relevant som de ljudande aspekterna. Fysikaliteten och rumsligheten var helt avgörande faktorer i verket och även om alla framföranden inför publik behöver förhålla sig till dessa faktorer har jag sällan tidigare sett det vara så oskiljbart från själva musiken. Intervall var så mycket mer än musik, men samtidigt onekligen hundra procent musik. Min förhoppning är att fler av oss som skapar och framför musik snart kan förstå hur nära vårt fält rör sig den övriga scenkonsten och se de möjligheter som finns i att korsa gränserna.