John Cage hade älskat ungdomarna i eporna

Musikfestivalen Kontinent Dalsland gjuter liv i den gamla bruksorten Dals Långed.

Teodor Stig-Matz hör epa-ungdomarna spela John Cage på en parkeringsplats.

Det är oklart vad den amerikanske kompositören John Cage (1912-1992) hade tyckt om epa-dunk, den gladpop med hög bas som det senaste året har invaderat de svenska topplistorna. Förmodligen hade han tyckt att det var relativt ointressant – det tyckte han om nästintill all musik.

Däremot hade han förmodligen tyckt om kontexten i vilken genren är tänkt att lyssnas på: i en epa-traktor på väg, där musiken får samsas med ljudet från motorn och småstadens lätta brus.

En stor del av Cages filosofi kan nämligen sammanfattas med att han föredrog slumpmässiga ljud – till exempel det från trafik eller ett rums atmosfär – framför nedskriven musik. Därför lät han den kinesiska spådomsmanualen ”I ching” komponera stora delar av sina stycken, och därför består hans mest kända verk, ”4′33″ från 1952, endast av instruktionen att de som framför det ska sitta tysta vid sina instrument i 4 minuter och 33 sekunder.

Kärleken till slumpen gjorde också att Cage gav de som spelar hans musik stora friheter. I stycket ”Ryoanji” från 1983 innebär detta att fyra solister ackompanjeras av 20 valfria instrument. Detta verk spelas på invigningen av Kontinent Dalsland, en festival för nutida musik som gör sitt andra år och den här gången går av stapeln i det lilla samhället Dals Långed. 

De valfria instrumenten är 20 stycken epa-traktorer, vars tutor och motorer spelas av ungdomar från orten. Samspelet med de fyra konstmusikerna går inte att klaga på, och publiken som samlats i dieselångorna bjuds på en upplevelse den sent kommer glömma. 

Den här sortens oväntade möten finns det gott om på Kontinent Dalsland. Konceptet ”Oxöga”, där två artister som inte spelat tillsammans tidigare möts i musiken, gör detta givet. Här finns bland annat ett samarbete mellan tubaisten Per-Åke Holmander och laptopmusikern Valerie Mol, som uppträder under artistnamnet Eurodyke. På papperet är det en omaka duo, men blandningen av Mols datorspelsljud och Holmanders avgrundstoner är hypnotisk.

En annan höjdpunkt är helgens enda uruppförande. Stycket ”Dancing in purgatory”, är skrivet av den unge irländske kompositören Daniel Quigley och framförs av tre av dennes studiekamrater från Högskolan för scen och musik i Göteborg. Det är en uppenbarelse. Musikens rytmiska frenesi för tankarna till den experimentjazz som släpptes på det München-baserade skivbolaget ECM i början av 70-talet, men tonerna känns helt unika. Särskilt pianisten Beatrize Vanzo imponerar med sitt mycket fysiska spel.

Hemma från Dalsland är det dock epa-traktorerna jag inte kan släppa. Framförandet av Cages verk sker på det gamla pappersbruket Rexcells parkering, precis bredvid Dalslands kanals strand. Länge var fabriken en av ortens stora arbetsgivare, men 2014 lades produktionen ner och 50 personer förlorade sina arbeten. Det är lätt att föreställa sig att flera av ungdomarna i eporna har familj och vänner som drabbades då.

Konstmusik på en parkering betyder förstås inte att jobben kommer tillbaka, men det hela visar på något annat: att konsten kan inta, och ge nytt värde åt, de ytor som kapitalismen har lämnat bakom sig. 

När den sista biltutan har tystnat och publiken börjat röra på sig drar någon av kidsen på sin egen musik. En öronbedövande bas dånar ut över det natursköna landskapet och blandas med besökarnas småprat och det porlande bruset från kanalen. 

Jodå, det här hade John Cage älskat.